...men vägen dit är ett rent helvete!
Första mötet i tisdags rev upp många gamla sår. Jag är spyfärdig. Jag vill inte känna, men jag har inget val. Jag måste utstå detta för att ta mig vidare. Min tidigare metod har inte haft den effekt jag hoppades på... Under 60 min kastades jag tillbaka till mina sista fyra år i Göteborg. Mitt i all plåga, var det skönt att släppa fram allt. Det har varit tungt att bära allt själv i 11 år. Det är svårt att vara stark när man känner sig svag, men förbaskat svårt att vara svag när enda alternativet är att vara stark. Imon är det dags för samtal nummer två och jag gruvar mig. Men med lite jävla anamma ska jag väl klara det här med. Jag måste. Jag ska.
Med ett litet steg i taget och med blicken stadigt fäst på dit du vill komma så går det. Om än inte smärtfritt. Men det är värt det många gånger om när man kommit igenom helvetet, när man stolt kan säga att jag vågade stå kvar och slåss, inte sprungit iväg. Och när det smärtar som mest är det där vi kommer in, dina vänner. Här behöver du vare sig vara stark eller hålla upp fasaden, det är bara att krasha rätt in och bara vara Camilla. Du är älskad för den du är, du behöver inte prestera eller passa in i någon mall, du är älskad för att du är du.
SvaraRaderaKärlek! /S
Kärlek! /S
Fin ny blogg. Kan vara skönt med en omstart! Hoppas du får en bra helg.
SvaraRadera