Samtal nr.3

Hon är bra, lilla mumin-mamman. Ja, jag kallar henne så. Hon bryter på finska och hennes röst är lika len som Tove Janssons sagofigur. Jag tycker om hennes sätt att få mig att prata, likväl som att jag avskyr det. Mumin-mamman får mig att stanna upp för ett tag och se till vad som sker inom mig. Det gör mig spyfärdig. Hon har fått mig att förstå att mitt impulsiva flyktbeteende är normalt för sådana som mig...en liten tröst i skammen som jag känner. Idag är dörren till klädkammaren nästan helt stängd. Jag gör framsteg :)